Jag kommer att skriva en hel del om min syn och utprovning av nya glasögon, så här kommer historien från början.

I augusti 2016 var jag till min optiker och gjorde en synundersökning, då mina dåvarande glasögon inte längre räckte till. Jag tittade ut bågar för rumsprogressiva till jobbet och vanliga progressiva privat. Jag hämtade ut dem i början av september och jobbrillorna fungerade bra, men de jag skulle ha när jag inte jobbade kändes inte ok. Jag kunde inte fästa blicken och såg suddigt på håll. Det var lite som när man drömmer sig bort och inte fäster blicken på något särskilt.Här började en process som än i dag den 10 oktober 2018 inte är löst.

Det blev under ett års tid, otaliga synundersökningar för olika inhyrda optiker och provande av nya glas, med varierande resultat. Vissa gånger såg jag bättre på nära håll och dåligt på långt, eller tvärt om. Det gick inte att få ihop det!
I september 2017 var det en ny optiker som funderade på om jag kunde ha en osynlig skelning. I början av november 2017 skickades en remiss till Region Gävleborg för att jag skulle få komma till en ortopist för en undersökning.

De tre garantimånaderna de utlovade passerade och efter ca fyra månader fick jag ett brev där de förklarade att de inte skull kunna erbjuda mig mig behandling under en överskådlig tid. De skulle skicka ut förfrågningar till andra regioner så jag skulle få en tid någon annan stans i vårt avlånga land.
Efter någon vecka kom ett nytt brev att jag skulle få komma till Sofiahemmets ögonmottagning. De skulle kalla mig inom 3 månader.

Det gick x antal veckor innan det kom ett brev från Sofiahemmet, med besked att de inte kunde erbjuda mig någon tid och att ärendet skulle bollas tillbaka till Gävleborg igen. SUCK!

Efter ytterligare x antal veckor fick jag besked att de skickat min remiss till Region Västmanland och Västerås sjukhus.
De i sin tur skickade mig ett brev att de skulle kalla mig inom tre månader…..

Nu hade det hunnit blivit maj 2018 och jag kände mig sedan länge ganska uppgiven med känslan av att inte bli tagen på allvar!
Jag tände till på alla cylindrar och började terrorisera Västerås sjukhusväxel och efter ett par dagar lyckades jag få tag på ortopisten Katarina. Hon bokade in mig i torsdagen den 7 juni! STOR GLÄDJE!

Jag bokade in mig och sambon (jag kunde pga synen inte köra bil) Steam hotel i Västerås tosdag 7/6 till fredag 8/6.

När jag kom dit till denna underbara människa kunde hon konstatera att jag hade en liten skelning på skalan, 5. Jag fick låna med mig en provbåge (som hängdes fast på mina glasögon), till hotellet för att testa till eftermiddagen efter. Detta för att känna efter om det blev vilsamt för ögonen + att hon skulle kunna mäta om, för att se om skelningen blev större när ögonen fick lite vila.

Jag ska tillägga att brillorna matchade hotellets inredning, men jag använde dem bara på rummet 🙂

Skelningen hamnade på samma styrka dag 2, så jag fick en prisma, (en plastlapp med ränder) på insidan av ena glaset på glasögonen.

Vi bokade in en ny tid för återbesök i mitten av augusti, när hon var tillbaka från semestern.
Nu kom uppgivenheten tillbaka då hela världen förändrades. Allt blev randigt, litet och konkavt genom prisman. Jag såg regnbågar och hade svårt att bedöma avstånd. Jag försökte se det roliga i det, som att vattnet i vårt bubbel-spa var som högst på mitten och att alla horisontella ytor lutade som skrivpulpeter.

Tiden gick och jag vande mig vid min nya utsikt genom brillorna. Jag kunde under de två veckorna innan semestern inte jobba längre än tre timmar i sträck utan att få väldigt ont bakom ögonen, så jag delade upp arbetsdagen på tre pass, ett på jobbet och två hemma.

Under semestern gick det bättre när jag inte behövde skifta mellan terminalglasögonen och de progressiva och det kändes ganska ok. Jag visste ju att det var på rätt väg.

Återbesöket i Västerås visade även denna gång på samma värde, så jag fick med mig ett recept på den styrka som skulle slipas in i mina brillor. 🙂 Jag lämnade in receptet till optikern och gjorde en synundersökning för att få rätt styrka i allt. Vi kom överens om att börja med mina terminalbrillor (rumsprogressiva) och läsglasen, för att se att styrkan kändes rätt.

Den 20 augusti började jag arbeta igen, tre pass per dag i väntan på mina terminalbrillor.
När de kom efter dryga tre veckor var de inte alls bra. Jag fick migrän efter en liten stund och det kändes som om jag hade ett stort smutsigt tumavryck på höger glas. Uppgivet ringde jag ortopisten i Västerås och hon bad mig gå tillbaka och be optikern göra en ny synundersökning. Hon erbjöd mig även att skicka över journalen till ortopisten Veronica, här i Gävle, så att jag skulle slippa åka till Västerås fler gånger.

Jag fick göra en ny synundersökning och det visade på samma värden som för några veckor sedan. Optikern skickade tillbaka läsglasögonen för att göra om dem till rumsprogressiva, men för skärmar på nära håll.

Ortopisten i Gävle ringde upp mig och berättade att hennes kollega i Västerås ringt och förklarat läget. Hon erbjöd mig en tid veckan efter och där mätte hon om och jag såg fortfarande bäst på 5. Hon mätte styrkan på mina nya glasögon och fick dem till 10! Hon vart lite osäker på om derad apparat visade fel, så hon bad mig gå till optikern, så att de fick mäta dem med, för att vara på den säkra sidan.

Jag besökte ännu en gång optikern, för att mäta upp styrkan på de min ortopist mätt med på tok för hög styrka. De nya brillorna funkade inte heller och jag fick migrän direkt när jag provade dem :(. De hade ingen optiker där just då, men de skulle återkoppla så snart han hunnit dit och mätt styrkan.

På sena eftermiddagen ringde ägaren till optikerbutiken mig och meddelade att även de mätt upp styrkan till 10! Jisses vilken lättnad att veta att det var brillorna som var fel och inte mina ögon! De skulle skicka tillbaka bågarna och se till att det blev rätt.

I dag 10/10 2018, mer än 2 år sedan detta började, har jag några veckors väntan tills brillorna blir färdiga och jag delar fortfarande upp arbetsdagrna och jag har fått tillbaka lite hopp iaf!